Den gamle och Gavleån av Mats Ädel

I dagens snabbmatsamhälle sprider en fobi ut sig som en löpeld och bränner ut en efter annan. I den galopperande tiden är det svårt att hålla fast ideal, drömmar och visioner mer än några hundradelar. Allt rusar bara hastigt förbi, såsom landskapet utanför ett skenande tågs fönster. Kunskap och information som var ny igår, är gammal, omodern och oanvändbar idag. Kunskap är makt och att vara gammal förknippas tyvärr med maktlöshet och maktlöshet med apati. Ålderdomen har inte konstigt nog blivit en fobi i stället för att förknippas med visdom, såsom den tidigare gjort.

För mig är det livsnödvändigt att hoppa av detta ”skenande tåg” då och då.  Att fiska är för mig att trycka på pausknappen, att flugfiska är mitt andrum. För mig har flugfisket med åren blivit en livsstil, som ger mig ideal, drömmar och visioner. Till skillnad från mycket annat i dagens samhälle blir man en bättre fiskare med åren. Den gamle fiskaren kan med andra ord lära den unga fiskaren många saker. Personligen är jag en mycket bättre fiskare än vad jag var för tio år sedan och när jag närmar mig 50, kommer jag vara bättre än idag. Hade jag varit idrottsman vid 50, skulle jag för länge sedan haft mina bästa dagar.

Under hösten brukar jag alltid ta ett par dagars ledighet för att ägna mig åt mitt favoritfiske, flugfiske efter harr. Så var det tänkt även denna höst. Planerna var att jag skulle fiska harr i Jämtland, efter ett kortare träningspass hos harrarna i Gysinge. Jag ringde en kompis i Östersund som sade att vattenståndet var normalt, trots en mycket regnig sommar. Därefter ringde jag till en kompis längs vägen mot norr, som även han planerade att bege sig av mot Jämtland. Fisket efter gädda och havsöring höll dock honom till sist kvar i söder. Jag erbjöds följa med honom på en fisketur i havet och traskade därför därefter ned till redskapshandlaren för att fylla på min nästintill tomma draglåda. Jag köpte några klassiska havsöringsdrag och fick genast frågan om jag skulle fiska i Gavleån. Jag nekade, men blev snabbt övertalad  att ändra mig när jag fick höra berättas om den gångna veckans fångster i ån. Flera fina havsöringar på 5-6 kg hade fångats på spinn och ännu större exemplar hade fångats på fluga. Med fluga hade även laxar uppemot 10 kg fångats.

På väg hem mot lägenheten tänkte jag på hur fantasiskt min ”hemma-å” utvecklats de senaste åren. Den första havsöringen som jag fångade i ån under våren var inte särskilt stor. En ordinär öring i 3 kg klassen, men den är ändå en av de mest betydelsefulla fiskar jag fångat i mitt fiskeliv. Det var en dröm jag hade fångat, något som nästintill alltid hägrat för mig; att fånga en öring i Gavleån. Jag ödslade bort stora delar av min barndom fiskande uppströms i Gavleån, dit havsöringen inte kan vandra på grund av alla kraftverk, och mina besök i Gävle kom under tonåren mestadels att handla om krogbesök. Drömmen om att fånga havsöring föll till sömns och vaknade till liv först när jag lämnat föräldrahemmet, gjort lumpen, bott i andra städer, tagit min högskoleexamn, kort sagt, när jag i vuxen ålder likt havsöringen återvände till ån där jag växte upp.

Hemma i lägenheten kunde jag inte hitta min nästintill oanvända spinnrulle,  så det fick som vanligt bli flugspöt i stället. Jag hade dock aldrig fiskat efter havsöring med flugspö tidigare och var en riktig novis på havsöringsflugor, så det gick som det gick, ”bara ett hugg” som det heter. Men mina ögon och sinnen lät sig ändå retas av de många stora havsöringar och laxar som visade sina breda ryggar bara någon enstaka meter ifrån mig. En makalös naturupplevelse mitt i stan. När flugspöt återgick till vila i spötuben, gjorde en äldre herre mig sällskap vid åns strand

Han frågade mig hur det hade gått och jag kom på någon mer eller mindre patetisk bortförklaring  till min fångstlöshet. Han frågade mig vilka flugor jag hade provat och jag sade att jag inte visste vad de hette på grund av att jag aldrig brukar fiska efter lax och havsöring. Han sade att han brukade göra det, men att han aldrig fiskat i ån. Han sade även att han skulle göra debut i ån kommande dag, för även han hade sett flera fiskar visa sina breda ryggar.

När jag kom hem på kvällen hittade jag spinnrullen i min stökiga lya och i samma ögonblick beslutade jag mig för att låta den göra mig sällskap den kommande dagen.  När jag kom ned till ån på morgonkvisten var den äldre herren redan där. Han stod nedströms mig och viftade med sitt två-hands flugspö med imponerande teknik. Jag tacklade mitt spinnspö och knöt fast en rappala på linan. Efter ett par kast var jag mer koncentrerad på att beskåda ”gamlingens” kastteknik, än att ägna uppmärksamheten åt mitt eget fiske. Då passade givetvis en grann öring på att attackera min lilla rappala. Kampen blev inte längre än 15 sekunder innan öringen genom ett språng i luften återvända till friheten. Fiskarna som visade sig föregående dag var inte ett dugg diskretare denna dag, men minst lika svårlurade. Den äldre herren gick uppströms och passerade mig. Vi hejade på varandra och han sade att han haft på en mycket fin fisk under morgonen. Nu hade klockan passerat fyra muggar kaffe och en lunch och varken jag eller den gamle mannen hade känt någon mer fisk. Jag pekade uppströms mot bron och sade att jag sett en mycket stor fisk där tidigare under dagen.  Gamlingen gick dithän och han behövde bara ett par kast med sitt ”trollspö” för att förvandla en aptitlös retsticka, till en svulten bäst. Flugspöt bugade sig såsom det var en säl på kroken. Den efterföljande kampen blev lång, uppskattningsvis 45 minuter. Tiden gjorde halt liksom varje människa som hastigt hade tänkt passera. När kampen gick mot sitt slut, kändes det nästan som publiken var större än när Gif spelar sina hemmamatcher på andra sidan ån. När fisken var på ett par decimeters djup, liggande på sidled, totalt utpumpad, fick jag äran att lyfta den i land. En öring trodde den gamle och jag, detta eftersom fisken var kort och stjärtfenan var rakare än en fura. Vikten uppskattade vi till omkring 12 kg. Snacket om fisken gick därefter på stan och i eftersnacket blev fisken en lax, eller en laxing. Den spelar egentligen ingen roll, för stor var den. Tillräckligt stor för att jag under hösten 2000, dag ut och dag in, kastade bort flugor och drag i takt med dagarna i Gavleån. Kanske inte för att fånga fisk i första hand. Utan för att en dag bli lika skicklig, som den gamle i Gavleån, det är i vart fall en dröm jag har kvar när allting annat förändras.




Mats Ädel
Oktober 2000